Målarstilen under barocken (ca 1600–1750) var en reaktion mot renässansens harmoni och förfining, och kännetecknas av dramatik, känslor och rörelse.
Dramatik och Känslor
Målningarna skulle överväldiga betraktaren och framkalla starka känslor. Man fångade ofta det mest effektfulla ögonblicket i en berättelse, fullt av spänning och intensitet.
Rörelse och Dynamik
I stället för renässansens statiska kompositioner användes diagonala linjer, snabba rörelser och virvlande draperingar för att skapa dynamik och liv.
Klar-Obskyr (Chiaroscuro)
Detta är kanske den mest kända tekniken. Det innebär en extrem användning av starka kontraster mellan ljus och mörker. Ljuset fungerar som en spotlight som dramatiserar figurerna och får dem att träda fram ur ett djupt dunkel (en teknik känd som Tenebrism). Michelangelo Merisi da Caravaggio var en mästare på detta.
Realism och Naturalism
Barockkonstnärerna strävade efter en hög grad av realism. Figurer, även i religiösa motiv, avbildades ofta med naturliga drag, ibland till och med som vanliga människor från gatan.
Teatralitet och Illusion
Många verk, särskilt i takmålningar (fresker) och kyrkor, använde djärva perspektiv och trompe l'oeil-effekter för att ge illusionen av att scenen fortsatte utanför ramen eller in i himlen.
Pomp och Prakt
Konsten användes ofta som propaganda för den katolska kyrkan (Motreformationen) och de absoluta monarkierna. Detta ledde till en stil full av prakt, rikedom och svulstiga detaljer för att visa makt och Guds storhet.