I början av sin karriär, på 1960- och 70-talet, var Billgren en mästare på något som kallas fotorealism. Han målade tavlor som såg ut exakt som fotografier. Ofta målade han bilder på vanliga, lite tråkiga saker – som ett hörn i ett rum, en tom gata, eller en person som bara tittar ut.
Han ville få dig att titta noga på det vardagliga, det du kanske annars missar. Det handlade inte bara om att kopiera en bild, utan om att få bilden att kännas mystisk eller lite ensam.
Senare i sitt liv började han använda mer kraftiga färger och målade mer abstrakt (alltså inte lika tydligt vad det föreställer). Många av hans senare verk påminde om filmbilder, med en känsla av att något precis har hänt eller är på väg att hända. Det handlade mer om att skapa en viss stämning – till exempel en känsla av dröm, melankoli (lite sorgsenhet) eller stillhet. Han använde färgerna för att förmedla känslor istället för att bara visa hur saker ser ut i verkligheten.
Ola Billgren tog vardagliga ögonblick och gjorde dem till konstverk som både såg ut som foton och kändes som en hemlighet du behövde lösa.
